Försiktigt optimistisk

Och det känns... annorlunda!

Upp som en sol och ner som en pannkaka...

Idag var det annat ljud i skällan. Lilla var trött. Ledsen. Sänkt.

En liten liten motgång blev en katastrof. Och det var nätt och jämt hon kom iväg till skolan. Men, hon kom iväg!

Om några timmar bär det iväg till Hab, därefter till helgläger och jag är lite fundersam kring hur det ska gå. Om hon ska börja härja och bråka eller om det ska flyta på.

Jag förstår. Jag vet varför. Kompislek i tisdags, lekarträff i stan i onsdags, kompislek igår och så skola. Inte konstigt att hon är trött.

Försiktigt positiv!

Lilla har varit mer stabil efter det där väldiga raset för ett par veckor sen, då hon var hemma efter migränanfallet.

Men vad som är riktigt, riktigt stort är att hon två gånger den här veckan har varit hos en annan kompis än Bästis!

Det vore fantastiskt. Fantastiskt. Om det gick framåt. Om hon kunde hitta fler mallar att kopiera. Få fler runt sig i sitt lilla nätverk. Tänk om.

Ännu ett skolmöte

och ett till nästa vecka och sen ett till i november.

Hab var med idag och Psykologen berättade samma saker som jag redan berättat, men idag var samma ord plötsligt väldigt mycket mer värda.

Vet ni varför? Jo, enligt Rektorn är Psykologen kompetent. Eh? Jaha. Att jag har just de här frågorna som specialintresse och sannolikt har läst mycket mer än Psykologen i ämnet, samt att jag har en hel del psykologistudier bakom mig, det gör mig inte kompetent. För det är man bara om man är Psykolog och KAN detta.

Jag funkar inte så bra ihop med den där Rektorn.

Tröttsjuka

Tvivale.

Och denna berg-och dalbana är för jädrans jobbig! =/

Skolmöte

Och jag är både besviken och irriterad på den nya rektorn på Lillas skola.