Det blir en hemmadag även imorgon

och det för de båda vaccinsjuklingarna, men sen måste de väl ändå piggnat till så att de kan gå till skolan och jag till jobbet på torsdag. Visst?

Hemma med vaccinsjuk Lilla

Jodå, det blev sjukt även efter den här sprutan. Hon har förvisso inte varit uppe och yrat inatt, men hon har mått illa, även om hon inte kräkts. Hon är trött som en trasa och ser ut som ett lik i ansiktet.

Bonussonen har lite feber, är lika blek som Lilla och ungefär lika traslik.

Lillavaccin igen

Imorgon ska Lilla få sin andra spruta av H1N1-vaccinet. Hon har frågat ett flertal gånger om hon kommer att må lika dåligt som första gången. Och jag kan inte svara varken det ena eller det andra. Det tycks vara väldigt olika. En del märker ingenting andra gången och andra blir lika sjuka som första och ytterligare andra får som allergiska reaktioner efter andra sprutan. Hur Lilla kommer att reagera vet ingen.

Jag har bestämt mig för att hon får följa med mig hem efter vaccinationen och så får hon ta det lugnt efteråt. Och sen kommer jag att vara observant på hur hon mår framåt kvällen imorgon. Blir hon sjuk så behöver jag ha lite bättre koll än senast. Det hade inte varit skoj om hon säckat ihop på det sätt hon gjorde om jag fortfarande hade sovit...

BonusSonen ska sannolikt få sitt vaccin i skolan imorgon och efter det är det bara MellanBonus och Maken som inte fått. Och stämmer det man hör så kommer smittan närmare och närmare nu. Personal på Lillas skola har konstaterat H1N1-smitta hos familjemedlemmar, vi har på jobbet och andra skolor i närheten är också smittade.

Det känns skönt att vara vaccinerad och klar. Det känns skönt att familjen snart är vaccinerad och klar.

Önskan

Jag önskar att alla föräldrar till barn med npf hade lika underbar skolpersonal som Lilla har. Jag önskar att alla föräldrar möttes av den genuina viljan att förstå hur ett annorlundatänkande barn fungerar. Jag önskar att alla föräldrar blev bemötta med samma respekt som vi när vi kommer till skolan.

Jag är inte orolig för att det inte ska gå att lösa de eventuella problem som dyker upp. Det känns skönt och det känns tryggt.

Skolmöte

Nu är det äntligen dags för möte i skolan, där vi förhoppningsvis kan få lärarna runt Lilla att förstå lite mer om hur hon funkar och hur hon inte funkar, vilka saker som är svåra för henne och vilka som är lättare, hur man kan nå fram och hur man absolut inte kan göra med henne.

Håll tummarna för att det går bra!

Glad men orolig Lilla

Lilla var på ett strålande humör när hon kom hem från skolan, pratade glatt och skojade och fnissade. Hon åt pasta, vilket är det värsta hon vet, med god aptit - det måste varit laxen som gjorde det, för det älskar hon och hon fixade att duka av, dammsuga och slänga soppåsen. Det var hennes köksdag och det gick utan knot. Duscha gick också bra.

Men, sen när hon själv tyckte att det var dags att sova och hon ropade efter mig för att jag skulle komma och natta, hände något i samma stund som hon la sig i sängen. Hela hon var megaskuttig och hon var både högt och lågt samtidigt. Hon pratade fort och mycket och hon var orolig. Jag nattade, la på henne täcket och gick ut. Jag hann inte mer än komma ut ur hennes rum innan hon kom efter. Jag gick tillbaka med henne, la på henne täcket och sa godnatt igen. Då blev hon ledsen och talade om att hon inte ville sova och inte kunde somna.

Vi pratade en stund och sen kom vi överens om att hon skulle få ännu en melatonintablett. Hon tog den, jag nattade igen. Och jag hann inte mer än ut ur rummet förrän hon kom upp en gång till.

Då bad hon om att få sin mobiltelefon så hon kunde spela en liten stund. Det brukar lugna henne, det vet både hon och jag. Och efter det kom hon inte upp igen. Nu sover hon.

Sånahär kvällar minns jag hur det var "förr". När hon var uppe och sprang och när hon krävde att jag skulle sitta hos henne. När hon hade ångest fast jag aldrig förstod. Jag hoppas att vi inte är på väg tillbaka dit igen.

Lillaläger

Och hon såg tydligen fram emot det, vilket förvånade mig med tanke på hur hon mådde efter hon vaccinerade sig i torsdags.

Jag var rätt övertygad om att hon skulle krångla och säga att hon inte ville/inte orkade/inte hade lust. Men, varje gång hon sa något om helgen och att hon ville annat, antingen ignorerade jag det hon sa, alternativt svarade att "den här helgen är det dags för läger, en annan helg kan vi göra det du vill". Jag vet inte vad som var vad, men när det blev dags att ge sig av var hon jätteglad och uppspelt, trots att hon klart och tydligt sagt ifrån att hon inte ville göra det lägerledarna bestämt var helgens aktivitet, nämligen bowling och biljard.

Vi lämnade utan problem. Hon var fortfarande glad. På kvällen smsade hon att hon kommit på att hon kunde följa med till stan, sen titta på och därefter följa med en av lägerledarna och handla istället för att vara med på aktiviteten. Hon hade tänkt ut det själv och jag uppmuntrade. Det är ju jättebra att hon utan mig kan hitta lösningar på det hon tycker är jobbigt. Lösningar som hon själv får stå för på alla sätt och vis.

På lördagkvällen ringde hon och berättade att hon skulle skicka ett läskigt mms på kvällen. En bild på när hon klätt ut sig. Det är ju inte Halloween för inte... Sen, mitt i att jag sa något sa hon plötsligt att hon inte hade tid med mig, utan att hon ville gå till de andra och så avslutade hon samtalet.

Några timmar senare dök bilden upp. Och ja. Jag kan bara säga att den var läskig!

Ikväll hämtade jag hem henne. Hon var dödstrött och orkade inte ens prata, men verkade ändå nöjd. Det märktes tydligt att hon inte orkade med resten av familjen och hon stängde in sig på sitt rum med sin dator och kommenderade alla som vågade sig i närhet, att gå UT.

När hon skulle sova kom oroligheten och rastlösheten. Hon ville inte vara ensam och ville inte sova. Jag nattade en gång och hon gick upp. Jag följde med tillbaka och satt hos henne och då började hon prata och det fullkomligt bubblade ur henne allt som hade hänt på lägret och allt de hade gjort. Hon berättar om de andra barnen, kan dra slutsatser om deras beteende på en väldigt hög nivå och jag är tamejtusan imponerad av henne! Hon berättar om den lilla tjejen som är med och som frågar om allt hela tiden och hon berättar om grabben som hon var rädd för på dagis som plötsligt kom bort igår och dessutom avslutade han dagen med att bita en av de andra deltagarna.

Här blev det någon form av flashback för mig. Bitas. Lilla bet andra barn som liten. Den här grabben bet barnen på dagis som både han och Lilla gick på när de var fem år och vi precis hade flyttat hit. Då var Lilla hysteriskt rädd för honom. Idag ser hon på det på ett helt annat sätt. Hon kan förklara att han nog bet lägerkompisen för att lägerkompisen inte släppte taget om armen och då hittade han ingen annan utväg. Och ja. Det låter väl både sannolikt och troligt. I nästa andetag säger Lilla att det är när det händer som hon slår Stora... Igenkänning, alltså.

Sen berättar hon om nästa gång. Det är bara en gång kvar före jul. Då ska de göra tre olika saker. Först ska de få välja på att antingen gå och handla godis i affären eller åka till gympasalen och ha olika aktiviteter. Sen ska de se på bio. Och sen ska de också gå på julmarknad. Lilla var alldeles lyrisk. Hon längtar redan!

Och mitt i allt pratet och skrattet som blev av allt Lilla berättade om lägret säger hon plötsligt: NU kan jag sova, mamma. Och så vill hon att jag lägger på henne bolltäcket och sen går ut.

Oron är borta, rastlösheten är mindre. Melatoninet gör henne dåsig. Några minuter senare sover hon.

Och jag kan säga att med det hon uppvisat de här två gångerna, och på det sättet hon pratar om lägren, så är det bra för henne. Jag var inte alls lika stressad över att hon åkte den här gången jämfört med förra. Jag kan se att hon mår bra. Jag kan se att det gör henne gott. Visst är hon trött, men det är förståeligt. Det är så mycket annat som är positivt och som gör gott.

Tänk om vi kan få in det här som en rutin och något man bara gör och som bara rullar på, utan större friktion. Vilken tillgång det vore för oss båda!