Lillaläger

Och hon såg tydligen fram emot det, vilket förvånade mig med tanke på hur hon mådde efter hon vaccinerade sig i torsdags.

Jag var rätt övertygad om att hon skulle krångla och säga att hon inte ville/inte orkade/inte hade lust. Men, varje gång hon sa något om helgen och att hon ville annat, antingen ignorerade jag det hon sa, alternativt svarade att "den här helgen är det dags för läger, en annan helg kan vi göra det du vill". Jag vet inte vad som var vad, men när det blev dags att ge sig av var hon jätteglad och uppspelt, trots att hon klart och tydligt sagt ifrån att hon inte ville göra det lägerledarna bestämt var helgens aktivitet, nämligen bowling och biljard.

Vi lämnade utan problem. Hon var fortfarande glad. På kvällen smsade hon att hon kommit på att hon kunde följa med till stan, sen titta på och därefter följa med en av lägerledarna och handla istället för att vara med på aktiviteten. Hon hade tänkt ut det själv och jag uppmuntrade. Det är ju jättebra att hon utan mig kan hitta lösningar på det hon tycker är jobbigt. Lösningar som hon själv får stå för på alla sätt och vis.

På lördagkvällen ringde hon och berättade att hon skulle skicka ett läskigt mms på kvällen. En bild på när hon klätt ut sig. Det är ju inte Halloween för inte... Sen, mitt i att jag sa något sa hon plötsligt att hon inte hade tid med mig, utan att hon ville gå till de andra och så avslutade hon samtalet.

Några timmar senare dök bilden upp. Och ja. Jag kan bara säga att den var läskig!

Ikväll hämtade jag hem henne. Hon var dödstrött och orkade inte ens prata, men verkade ändå nöjd. Det märktes tydligt att hon inte orkade med resten av familjen och hon stängde in sig på sitt rum med sin dator och kommenderade alla som vågade sig i närhet, att gå UT.

När hon skulle sova kom oroligheten och rastlösheten. Hon ville inte vara ensam och ville inte sova. Jag nattade en gång och hon gick upp. Jag följde med tillbaka och satt hos henne och då började hon prata och det fullkomligt bubblade ur henne allt som hade hänt på lägret och allt de hade gjort. Hon berättar om de andra barnen, kan dra slutsatser om deras beteende på en väldigt hög nivå och jag är tamejtusan imponerad av henne! Hon berättar om den lilla tjejen som är med och som frågar om allt hela tiden och hon berättar om grabben som hon var rädd för på dagis som plötsligt kom bort igår och dessutom avslutade han dagen med att bita en av de andra deltagarna.

Här blev det någon form av flashback för mig. Bitas. Lilla bet andra barn som liten. Den här grabben bet barnen på dagis som både han och Lilla gick på när de var fem år och vi precis hade flyttat hit. Då var Lilla hysteriskt rädd för honom. Idag ser hon på det på ett helt annat sätt. Hon kan förklara att han nog bet lägerkompisen för att lägerkompisen inte släppte taget om armen och då hittade han ingen annan utväg. Och ja. Det låter väl både sannolikt och troligt. I nästa andetag säger Lilla att det är när det händer som hon slår Stora... Igenkänning, alltså.

Sen berättar hon om nästa gång. Det är bara en gång kvar före jul. Då ska de göra tre olika saker. Först ska de få välja på att antingen gå och handla godis i affären eller åka till gympasalen och ha olika aktiviteter. Sen ska de se på bio. Och sen ska de också gå på julmarknad. Lilla var alldeles lyrisk. Hon längtar redan!

Och mitt i allt pratet och skrattet som blev av allt Lilla berättade om lägret säger hon plötsligt: NU kan jag sova, mamma. Och så vill hon att jag lägger på henne bolltäcket och sen går ut.

Oron är borta, rastlösheten är mindre. Melatoninet gör henne dåsig. Några minuter senare sover hon.

Och jag kan säga att med det hon uppvisat de här två gångerna, och på det sättet hon pratar om lägren, så är det bra för henne. Jag var inte alls lika stressad över att hon åkte den här gången jämfört med förra. Jag kan se att hon mår bra. Jag kan se att det gör henne gott. Visst är hon trött, men det är förståeligt. Det är så mycket annat som är positivt och som gör gott.

Tänk om vi kan få in det här som en rutin och något man bara gör och som bara rullar på, utan större friktion. Vilken tillgång det vore för oss båda!