Det visade sig inte alls vara början till mobbing.
Nu när det tycks ha tagit slut och Lilla mår hyggligt bra, berättar hon att det pågått nästan sen hon började i klassen. Ett och ett halvt år.
Och hon har inte sagt något, förrän nu när det blev outhärdligt.
Min Lilla. Min fina Lilla.
fredag 25 mars 2011
måndag 14 mars 2011
CS för- och nackdelar
Lilla har haft centralstimulantia i snart två år och vi har försökt hitta en lagom dos och ett lagom intervall för att ta medicinen. Det har inte varit helt enkelt och Lilla har tyckt att det har varit jobbigt när medicinen går ur kroppen, för det blir en väldigt stor skillnad mellan att ha och att inte ha medicin.
Samtidigt "försvinner" en del av Lilla när hon tar medicinen. Hennes impulsiva, glada, spralliga, slagfärdiga och humoristiska sida mattas av när hon får möjlighet att ha "tid" att processa innan hon svarar på en impuls. Hennes vansinnigt roliga kommentarer lyser med sin frånvaro, hennes skratt och underfundiga humor får inte alls samma plats.
Och samtidigt är hon helt galet skuttig, hoppig och springer hela tiden. Hon är högljudd, pratar mest, fortast och högst och har inte tid att vänta. Hon kan inte sitta still på en stol och hon har ingen förmåga att koncentrera sig. "Det är så jobbigt i mina ben", säger hon, när det gått så många timmar att all medicin brutits ned och det inte längre finns någon effekt.
Jag är så kluven. Å ena sidan min roliga, glada Lilla som tycker att det går för fort i huvudet och där det blir för jobbigt i benen och å andra sidan en lugnare – men tråkigare – Lilla som kan koncentrera sig en stund, men som inte alls är lika kreativ.
Tänk om det gick att hitta en gyllene medelväg.
Samtidigt "försvinner" en del av Lilla när hon tar medicinen. Hennes impulsiva, glada, spralliga, slagfärdiga och humoristiska sida mattas av när hon får möjlighet att ha "tid" att processa innan hon svarar på en impuls. Hennes vansinnigt roliga kommentarer lyser med sin frånvaro, hennes skratt och underfundiga humor får inte alls samma plats.
Och samtidigt är hon helt galet skuttig, hoppig och springer hela tiden. Hon är högljudd, pratar mest, fortast och högst och har inte tid att vänta. Hon kan inte sitta still på en stol och hon har ingen förmåga att koncentrera sig. "Det är så jobbigt i mina ben", säger hon, när det gått så många timmar att all medicin brutits ned och det inte längre finns någon effekt.
Jag är så kluven. Å ena sidan min roliga, glada Lilla som tycker att det går för fort i huvudet och där det blir för jobbigt i benen och å andra sidan en lugnare – men tråkigare – Lilla som kan koncentrera sig en stund, men som inte alls är lika kreativ.
Tänk om det gick att hitta en gyllene medelväg.
måndag 7 mars 2011
Svårt
Även om man som förälder har mycket god kunskap om funktionsnedsättningen är det oerhört jobbigt emellanåt.
fredag 4 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)