Lilla har haft centralstimulantia i snart två år och vi har försökt hitta en lagom dos och ett lagom intervall för att ta medicinen. Det har inte varit helt enkelt och Lilla har tyckt att det har varit jobbigt när medicinen går ur kroppen, för det blir en väldigt stor skillnad mellan att ha och att inte ha medicin.
Samtidigt "försvinner" en del av Lilla när hon tar medicinen. Hennes impulsiva, glada, spralliga, slagfärdiga och humoristiska sida mattas av när hon får möjlighet att ha "tid" att processa innan hon svarar på en impuls. Hennes vansinnigt roliga kommentarer lyser med sin frånvaro, hennes skratt och underfundiga humor får inte alls samma plats.
Och samtidigt är hon helt galet skuttig, hoppig och springer hela tiden. Hon är högljudd, pratar mest, fortast och högst och har inte tid att vänta. Hon kan inte sitta still på en stol och hon har ingen förmåga att koncentrera sig. "Det är så jobbigt i mina ben", säger hon, när det gått så många timmar att all medicin brutits ned och det inte längre finns någon effekt.
Jag är så kluven. Å ena sidan min roliga, glada Lilla som tycker att det går för fort i huvudet och där det blir för jobbigt i benen och å andra sidan en lugnare – men tråkigare – Lilla som kan koncentrera sig en stund, men som inte alls är lika kreativ.
Tänk om det gick att hitta en gyllene medelväg.
Det måste vara jättesvårt att veta vad som är det bästa.. vad man ska göra..
SvaraRaderastor kram Monica R
Ja och för VEMS skull man ska medicinera?
SvaraRaderaFör hennes, min eller skolans...?
Om hon tycker att det är skönast när det är tyst och lugnt i huvudet, borde hon få full dos då?
Om jag tycker att det är roligt att ha en kreativ, pratig och livlig unge, borde jag se till att hon bara ta 2/3 av dosen?
Om hon orkar göra läxorna bättre med medicin, bör jag se till att hon tar full dos då, för att ha en bättre chans till bättre utbildning...?
Det är i sanning inte lätt.
Nej jag förstår också.
SvaraRaderaFunderar på min Tjabo som är ett antal år äldre. Han var också så där rapp i benen och kunde inte vara stilla en sekund när han var yngre. Vi visste inte om att det fanns nån medicin som kunde hjälpa honom då.
Nu är han större och har ett helt annat lugn i kroppen. Men humorn och knaisigheten har han kvar.
Så jag tänker så här att hon kanske behöver medicinen nu men att ni kan minska den när hon blir äldre?
Kramar om!