Problem i Lillavärlden

Igår var Lilla arg och ledsen. Bästis hade skojat med henne i skolan på ett sätt som Lilla uppfattat som negativt och tråkigt och där hon tar illa vid sig. Och faktum är att jag förstår henne. Bästis hade fått ett par sms på morgonen och hade myndigt förklarat för Lilla att anledningen till att hon fick sms och inte Lilla var för att hon var populär och det var inte Lilla.

När Lilla hade sagt ifrån hade Bästis bara svarat att Lilla väl borde förstå skoj och sen hade hon undrat om Lilla verkligen tagit sina mediciner.

Lilla berättade att den här typen av "skoj" är vardagsmat för henne tillsammans med Bästis. Det är alltid skoj på Lillas bekostnad och tydligen var måttet rågat just igår. Lilla bråkade om allt och inget och var ovanligt svårmanövrerad.

Framåt kvällen satte hon sig hos mig och jag började prata med henne om det och försökte hitta en lösning för henne när dessa situationer uppstår. Jag föreslog att hon skulle säga ifrån, men det tyckte Lilla att hon gjort så många gånger att det inte längre var någon idé. Då sa jag att hon kunde markera tydligare och faktiskt GÅ därifrån.

Och då får jag följande: "Mamma, hur ska jag veta åt vilket håll jag ska gå? Är det höger eller vänster eller rakt fram? Och hur långt ska jag gå? Hur ska jag veta när jag ska stanna? När ska jag gå tillbaka?"

Så aspigt.

Mitt Lilla barn. Tänk vilken värld hon lever. Tänk hur hon uppfattar situationer. Tänk vilken kraft det går åt för att alltid tänka ut hur hon ska göra i förväg. Jag önskar jag kunde göra livet lättare för henne, mera uthärdligt, mera lättförståeligt och begripligt.

Vi fortsatte vårt samtal och tårarna bara rann nerför hennes kinder. Hon visar tydligt att hon vill ha hjälp, men jag får inte kontakta mentorn "för då får Bästis reda på det och då blir det sådär som det blev i förra skolan att hon pratar skit om mig och sen får jag inte vara med de andra tjejerna och då blir jag så ensam" och jag får inte prata direkt med Bästis av samma anledning. Till slut hittade vi en möjlig utväg. Lilla har en vuxen i skolan som hon tyr sig till, en Ungdomsarbetare som verkar ha ett väldigt engagemang och henne fick jag skicka ett mail till och berätta om vad som hänt. Lilla ville prata med Ungdomsarbetaren (vilket långt och krångligt ord!) ensam utan Bästis för att se om de kunde hitta någon form av lösning på problemet.
Lilla frågade om det var okej att bli ledsen och gråta, när hon pratade med Ungdomsarbetaren för hon trodde inte hon kunde prata om det som hänt utan att bli ledsen.

Ikväll fick jag mail från Ungdomsarbetaren. Hon är upptagen på den lektion imorgon som Lilla hade föreslagit och på fredag har de andra aktiviteter eftersom det är dagen före höstlovet. Och värst av allt. Hon ska opereras nästa vecka och kommer inte tillbaka på flera veckor. Detta kommer ta Lilla hårt när hon får veta. Dock lovade Ungdomsarbetaren att hon skulle försöka fånga Lilla imorgon och byta några ord med henne ensam och kanske lotsa henne vidare till kuratorn, just med tanke på att hon skulle vara sjukskriven.

Kan man få be om lite tumhållning för att det här löser sig på ett bra sätt och inte ett sätt som genererar fler utbrott och ett stort motstånd mot att gå i skolan?