Jag är sjuk och har varit det några dagar. I onsdags och torsdags gick jag upp med Lilla vid 6 för att lotsa henne genom morgonrutinen så att hon fick en så bra dag som möjligt. Idag, fredag orkade jag inte upp ur sängen. Jag hade förberett så mycket jag kunde igår och jag var vaken när hon åt frukost och gjorde sig i ordning. Jag hörde att det åtminstone var okej. Hon kom iväg i tid och så långt allt bra.
Idag är första gången hon åker på helgläger. Det är tajt om tid från det att hon kommer från skolan med bussen och tills vi måste åka, däremellan måste hon också äta riktig lagad mat, eftersom jag inte vet om hon får någon mat ikväll eller inte.
En timma innan hon ska komma hem smsar hon och berättar att hon fått gå fem minuter tidigare från lektionen för att hinna med den tidigare bussen. Tio minuter senare smsar hon och talar om att de missade anslutningsbussen och nästa buss är den hon vanligtvis tar. Sekunden senare ringer hon och berättar att kompisens storebror tyckte att de skulle åka till busstationen och att det var därför de missat anslutningsbussen och kanske kunde jag komma och hämta henne så det inte blev så bråttom?
Jag hör att hon är trött, vet att hon är genomförkyld, vet att hon är stressad inför lägret. Själv är jag helt slut och vet att jag förutom hela kvällen med storfamilj också ska skjutsa Lilla tre mil till stan och sen hem. Jag ska orka vara pedagogisk, se till att hon inte får utbrott som kan resultera i att hon vägrar åka på lägret.
Jag tar ett djupt andetag och säger att jag åker och hämtar henne. Men, talar om att nästa gång de får sluta för tidigt måste hon hoppa av vid rätt busshållplats så att de inte missar anslutningsbussen.
Det är bara att bita ihop. Sätta sina egna behov på vänt och sen göra. Autopilot på. Vila, det kan jag väl göra resten av helgen? Eller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar