Skola

Lillas skola är en lyckoträff. En fullträff. Och det är en fröjd att ha med dem att göra. Inte en gång har jag fått höra att det inte går att ta hänsyn till Lilla, eller att det inte finns möjlighet, eller att det inte går, eller att man inte kan göra på det sättet, eller... eller... eller.

Under alla år med allergiLilla har jag kämpat. Jag har krigat. Jag har bråkat med lärare, rektorer och med skolchefer och överallt har jag mötts av att det inte går att anpassa verksamheten, att det inte går att se till Lillas behov. Här har man försökt se till hennes allergibehov så långt det är möjligt. Man har sett till att lära sig att laga hennes mat, vilket både jag och Lilla ser som världens lyx. Man frågar, man tänker ett varv till och man är lyhörd för hennes allergibehov OCH bokstavsbehov.

Lilla blev otroligt störd av en av grabbarna i klassen och vi fick löfte om att när de skulle flytta om i klassrummet så skulle han inte sitta nära Lilla. Vid omflyttningen en vecka senare flyttades han från att ha suttit bakom henne, till att sitta i bänkraden bredvid. Det blev inte bättre och Lilla kom hem och var förtvivlad.

Lilla har svårt med utegympan eftersom, som hon säger, det inte finns några väggar. Hon vet inte var det börjar och slutar när hon är ute, det finns ingen avgränsning och det är svårt. Orientering är ett aber när man inte vet var man är eller vart man ska och inte känner igen sig.

Lilla blir väldigt störd i klassrummet när de andra barnen pratar och det gör att hon inte kan koncentrera sig och göra det hon ska.

Jag tog allt detta i ett mail till Lillas mentor och nästa skoldag flyttade de om i klassrummet, Lilla fick hjälp med idrottslektionerna utomhus så att det skulle bli lättare för henne och hon får gå ut från klassrummet när hon vill och jobba enskilt. Jag möts av en lyhördhet och något som verkar vara ett genuint intresse av att förstå hur Lilla funkar och vad som krävs för att hon ska kunna vara i skolan utan att bli helt utmattad.

Jag är tacksam. Det sparar mig massor av energi att få respons direkt och av mentorn, där jag inte behöver ta det till rektorn eller som det varit under åren i byskolan, där jag suttit i möte med minst tre från skolan, samt skolschef och sen läkare och sköterska för att få igenom en förändring så att Lilla över huvud taget ska kunna vara i skolan.

Det här är lyx. Eller. Det kanske är så här det ska vara?