Habmöte

Jag hade ett väldigt bra möte med hab i veckan. Den nya kuratorn var med och det märktes att hon visste vad hon pratade om och vad som var ännu bättre var att hon verkade _vilja_ hjälpa till. Alltså aktivt hjälpa till.

Vi diskuterade många frågor, varav LSS var en. Vi väntar ju som bekant på beslut. Kuratorn frågade om hon fick ringa och prata med handläggaren om det är så att vi inte får det vi ansökt om, eftersom hon ser att Lillas behov är tämligen stora. Hon menade att hon har kunskap om vad lagar och regler säger och att hon kanske kan motivera på ett annat sätt genom att luta sig mot dessa. Jag tackade och tog emot och inombords kändes det... lättare?

Plötsligt har jag en bundsförvant. Jag har någon som vill och som själv erbjuder sig att kämpa för oss, för Lilla, på vår sida. Jag behövde inte ens fråga! Jag är inte van vid det. Jag brukar alltid vara den som råddar, styr och fixar. Här fanns någon som kan tänka sig att dela min börda och ta över en del av mitt jobb.

Utöver hjälp med LSS, ska vi få hjälp kring skolan, vi ska få hjälp med bildstöd för träning av vissa vardagliga funktioner, jag ska få ett efterlängtat bollplank också kallat samtalsstöd, Lilla ska också få eget samtalsstöd, de ska hjälpa till med förslag på bra fritidsaktiviteter för ett barn som Lilla och jag fick adresser till olika rehabbutiker för att kunna köpa hjälpmedel till Lilla.

Det kändes som att vi tog ett steg framåt och jag fick nog ett litet hopp om att det finns hjälp att få. Äntligen!