Barn som KAN uppföra sig gör det

Ett barn med npf gör inte det han eller hon gör på pin kiv, för att vara elak eller dum. Barnet behöver hjälp. Inte bannor. Inte oövermäktiga krav. Barnet behöver guidning och ledning och där är vi som föräldrar centrala!

För ett barn med de här funktionsnedsättningarna kan man inte tala om vad de INTE får göra. De här barnen behöver veta vad de förväntas göra. De behöver en mall för vad man gör i olika situationer. Även om barnet är jätteduktig verbalt och ger ett intryck av att förstå hur och vad det ska göra, så är det inte alls säkert att det fungerar i en "skarp situation". Ett bildstöd för hur man gör i vardagssituationer som att gå på toa, hur man duschar, städar, plockar undan efter sig kan vara en ovärderlig hjälp för ett barn med npf.

En annan sak som är central är att motoriska automatiska processer/färdigheter ofta är försenade hos dessa barn och det påverkar dem otroligt mycket i vardagslivet. Sitta, stå, gå, springa, skriva - ja allt vi inte kan från födseln är motoriska färdigheter som vi lär in och som för de flesta blir automatiserat efter ett tag, och våra barn kan ofta men det kräver koncentration, vilket påverkar deras förmåga att göra annat och dessutom påverkar det deras ork och gör dem trötta!

Eftersom barnen inte har rörelserna automatiserade, kräver det hjärnkraft och aktivt tänkande varje gång de ska göra något och det medför att barnet använder mycket kraft till det andra människor inte behöver anstränga sig för och samtidigt har barnet inte särskilt mycket kognitiv kraft över att göra något annat.

Om barnet använder det mesta av sin hjärnkraft till att försöka samordna och få till själva sittandet på toa utan att trilla av så kanske det inte finns kognitiv kraft att klara av att _också_ torka sig och om det som skulle torkas hamnar fel, komma på en lösning för hur man gör för att rätta till.

Ett barn med adhd har ofta svårt med att planera och organisera och om det då samtidigt inte har sina rörelser automatiserade blir en sak som städning, att plocka undan efter sig, lägga tvätt på rätt ställe etc ett oöverstigligt hinder. Det är inte barnets ansvar att göra - det är vår uppgift som föräldrar att lära barnet att göra och att ge barnet förutsättningar för att klara av!

Ett barn i rullstol som inte kan gå – inte kräver vi väl att det ska gå i trappor eller springa maraton? Det är samma sak för våra barn! Vi behöver ge dem de hjälpmedel som behövs för att de ska kunna lära sig/klara sig/kompensera för sina svårigheter, och i vårt fall är det ofta bildstöd, ett enormt tålamod och på en nivå där barnet är.

Lyssna till barnet. Fråga. Jag slås ofta av att min dotter ofta har alla svaren på ett problembeteende, det är bara det att jag har frågat fel, eller gjort antaganden som varit fel och försökt göra på mitt sätt.

Lita på att barnet vill. Och det vill, om det kan! Om det inte finns förutsättningar för att barnet ska kunna och det upplever enorma krav (och det är barnets upplevelse som räknas!) så är det väl helt klart att det får utbrott? Vanmakt är ingen rolig känsla. Dessutom kommer ett barn som hela tiden möts av för höga krav att sakta nöta ner sin självkänsla och sitt självförtroende genom små misslyckanden längs vägen.

Jag säger som Gunilla Gerland: Begär inte av barnet en färdighet det inte har. Begär inte en färdighet av barnet om du inte vet vad den kostar!