Gå på konsert

Jag hade i ett svagt ögonblick i våras bokat biljetter till en av sommarens konserter med Lars Winnerbäck för hela familjen. Barnen är inte bortskämda med konsertupplevelser, senast var nog Vilda Baciller – kanske första året i närheten av storstan, alltså 8 år sedan nu – och att gå på en sån konsert är det inte riktigt samma sak som att gå på en "riktig" konsert.

Vi hade på förhand bestämt att vi inte skulle se alla band som spelade utan enbart se Winnerbäck. Vi skulle komma så sent som möjligt för att inte göra påfrestningen för stor för de barn som inte riktigt orkar folksamlingar, ljud och rörelse.

Vi åkte dit. Vi parkerade. Vi gick till konsertplatsen. På väg dit började frågorna. "Vart ska dom gå? Ska dom också gå på konserten? Hur långt är det? Var ska vi stå? Var är scenen? etc, etc." På det sättet fortsatte det hela vägen fram. När vi, hela familjen på sju personer, hade blivit insläppta efter att vakter kontrollerat de väskor som fanns med i sällskapet (vilket också gav ett antal frågor om varför och hur) så kunde vi ta oss fram till rätt scen och försöka hitta en plats.

Lilla väntade. Hon undrade varför det fanns mattält, varför det stod stolar utanför cafétältet, hur många det var, om hennes förra fröken kanske också var på plats, när man skulle stoppa i öronpropparna och varför det gör ont att ha såna i öronen. Samtidigt som detta stod hon, satt hon, hoppade hon och stod igen. Hon kramade mig, hon kramade Stora. Hon puttade Stora och hon retades med henne.

När konserten sen började bombarderade hon mig med tusen frågor igen: Varför är det alltid röda lampor på den som sjunger? (Det har det alltid varit på en bloggkompis bilder och då måste det alltid vara så i Lillas värld). Varför är det INTE röda lampor NU? Varför är han ensam? Varför sjunger han bara sånger jag inte har hört? Varför har han långt hår? Varför står han där? Varför pratar han inte? Varför klappar dom? (=publiken) Varför går dom där? (=publik som passerar oss för att köpa dricka/gå på toa) Varför sjunger dom? (=publiken som sjunger med i låtarna när Winnerbäck inte sjunger själv) Varför. Varför. Varför.

Och jag tänker.

Detta måste vara ett uttryck för svag central koherens, det vill säga att hon inte får ihop hela bilden. Hon tycks uppfatta små fragment som hon inte kan foga samman till en begriplig och meningsfull enhet. Med hennes envetna frågande försöker hon förstå och koppla samman de olika fragmenten till något som får mening och blir begripligt för henne.

Jag tänker att hon heller inte har ett färdigt schema över konceptet "gå på konsert". Hon vet inte vilka delar det innehåller, hon vet inte vad hon kan förvänta sig ska hända och hon saknar i och med sin diagnos, förmågan att föreställa sig vad som ska hända. Hon kan inte bygga upp en mall utifrån vad hon tidigare hört om "konserter" och därför blir det något helt nytt och det förklarar också hennes frågor. Hon behöver fråga, för att kunna bygga sitt schema över "gå på konsert" och för att få kontroll över situationen så att hon inte överväldigas av något överraskande och som hon inte är förberedd att klara av.

Jag vet att hon använder mig som tolk och hjälpjag i varje situation där jag finns med. Men, hur förvirrande är inte världen för henne de gånger hon inte har tillgång till mig, eller Stora?