Det går knappt att beskriva hur det känns när Lilla, som för bara en och en halv månad sen mest bara var ledsen och nedstämd, inte orkade eller ville något, plötsligt kvittrar och skrattar och vill en massa och vill vara med och längtar efter Stora när Stora är i skolan och som vill umgås och prata och som till och med tillåter att man ger henne en kram.
Det är så stor skillnad. Det är så märkligt. Hon är glad. Hon är pigg. Hon är nöjd. Hon småsjunger. Hon är social (nåja!).
Hon mår bra. På ett sätt mår hon bra nu.
Jesus vad jag kan relatera... fast jag väntar fortfarande på att det där ska hända. Tack för påminnelsen om att det KAN hända! :)
SvaraRaderaDet KAN hända. Det gäller bara att orka hålla ut. Här händer det ju varje år, och jag VET det, men det är tungt ändå när man är mitt uppe i det svartaste svarta.
SvaraRaderaHåller tummarna för att det snart vänder för er också.
*gillar* mycket!
SvaraRadera