Det verkar äntligen gå åt rätt håll!
Vi har haft stormöte med läkare och skolfolk vilket resulterat i anpassad studiegång, tillgång till hjälpmedel, möte med ny specialpedagog, åtgärdsplan och – tror jag – en större förståelse för Lilla, hennes svårigheter och behov, hos både mentor och rektor.
Vi har satt ut en av Lillas mediciner, vilket tycks påverka henne positivt på ett sätt och negativt på ett annat. Det är ingen tvekan på att Strattera gör vad den ska för adhd-symtomen, men den tycks också göra henne nedstämd. Frågan är hur man hanterar det?
Att vi numera verkar ha en plan gör att Lilla verkar känna någon slags förtroende för skolan igen. Hon har dessutom frågat om hjälp vid fler än ett tillfälle, och för er som delar samma typ av vardag som vi har, förstår nog hur stort det är. Hon börjar förstå att man KAN fråga om hjälp, att det inte är farligt, inte händer något och att det faktiskt finns en poäng med det! Hon blev snabbt positivt belönad när hon hade frågat, för hon fick en hjälp hon förstod och som gjorde att hon kunde fortsätta jobba!
Vi har fått tillgång till den psykolog på hab som vi hade för ett drygt år sedan. Hon är bra men har bytt arbetsuppgifter och team vilket gör att hon egentligen inte skulle jobba med Lilla. Hab har efter att de fått klart för sig hur dålig Lilla var, gjort ett undantag och det tackar jag för! Från början lät det som att undantaget skulle bli oändligt kort, men nu ser det ut som att det finns möjlighet att faktiskt fortsätta och ha en regelrätt behandling! Jag tackar och tar emot.
Och summan av kardemumman är att Lilla går till skolan fyra dagar i veckan och hon gör det utan knot. Hon konstaterade igår att "matte är faktiskt lite roligt när man förstår"(jamen vad tusan ungen har ju älskat matte i SEX år, från F-klass till femman), hon är gladare och det är tydligt att de depressiva tankegångarna försvinner alltmer. Hon mår bättre.
Det är som att vinna högsta vinsten!
Oh, det nyper i näsan och tårarna svämmar upp i ögonen när jag läser det här. Vad glad jag blev!! Grattis!
SvaraRaderaOch vad sjukt det är att man ska ha en vardag där man ska gratta varann för att ens barn klarar att gå till skolan igen... :(
Och där trillade tåren nerför kinden. Glädjetårar, det är inte kattskit det.
=)
SvaraRaderaJag tror kanske att det är svårt att förstå hur stort det är, för någon som inte vet hur det kan vara.
Visst är det så. Tur att vi har varann då, så det finns NÅN man kan dela det med! :)
SvaraRaderaTack för kommentar på andra stället. Jag skriver aldrig kommentarer i kommentarsfältet, för ibland kommer jag ihåg och ibland inte, så det är enklast att avhålla sig helt.
Och närhelst det är lugnare hos dig kan vi titta på det där jag skickade till dig, för nu har EN sak ordnat sig här och det ska bli lugnare dagar, och därmed möjligt att ta itu med diverse surdegar och annat.
Gott att höra att något har ordnat sig och gått rätt väg även för dig! Du har ju haft en för överjäklig situation alldeles för länge.
SvaraRaderaJag har som sagt skrivit ut det jag fick skickat till mig och ska sätta mig med det som om det vore en av uppgifterna i HR ;-P
Kan du använda det du gör med mig i skolan så vore det ju fantastiskt. Det spelar ju ingen roll om det står E istället för K i fallbeskrivningen. :)
SvaraRaderaJust nu har jag tvärfastnat på ett begrepp jag inte vet vad det betyder. Jag måste måste inte veta vad det betyder för att förstå det stora hela, men det STÖR mig offantligt. Har sms-at två personer som kunde tänkas veta, men de vet inte mer än jag, och jag hatar när det blir så, varje liten del av det.
Ska försöka se det som att den noggrannheten är bra att ha längre fram, när det gäller... Eller nåt. GAAAAH!