Aktivitet

Lilla ville ju anmäla sig till en sommarlovsaktivitet. Jag var förvånad, men eftersom hon stod på sig så anmälde jag. Förra veckan fick hon kalla fötter, jag hade redan betalat anmälningsavgiften och förberedde mig på bråk om att gå. Men, efter att jag förklarat att eftersom hon anmält sig och jag betalat så kunde man inte ångra sig. Hon accepterade.

Vi kollade noga bussarna, vi har köpt busskort, förberett kläder, lunch och frukt.

Idag gick hon upp på egen hand och åt frukost. Hon tog sig till bussen, åkte buss och smsade mig på vägen. Hon tog sig till rätt lokal och hon var med på både dans och teater. Hon smsade ett par gånger under tiden och alla gånger var hon nöjd och glad och tyckte att det var roligt. På väg hem, berättade hon att hon var hungrig och jättetrött. När hon kom hem förstod jag exakt HUR trött hon var.

Oj.

Hon åt, tog sin medicin och stängde in sig på rummet.

Nu ikväll slog det över och då kom också ångesten. Hon vill inte åka imorgon. Hon vill inte vara med på dansen och så rinner stora stora tårar nerför kinderna. Mellan gråtattackerna berättar hon att dansen är så svår, för det är för mycket att hålla reda på och komma ihåg. Och här trillar polletten ner för mamman.

Det är väl klart som tusan att det är svårt för henne att hålla alla danssteg i huvudet, samtidigt som hon ska genomföra dem. Hon kan veckla ihop kroppen på de mest underliga sätt, men hon är väldigt klumpig i sina rörelser. För henne måste dans vara en helt enorm utmaning.

Nu har vi arbetat fram en plan för morgondagen. Hon åker som planerat, får med sig extra snabbverkande ritalin att ta till lunch så att hon får en extra skjuts när hon behöver klara av att koncentrera sig mer under just dansen. Fungerar inte det heller, ringer jag ledaren imorgon eftermiddag och berättar att Lilla inte klarar dansmomentet och också varför. Lilla var tydlig ikväll med att hon ville att en av ledarna skulle veta, för att hon skulle förstå varför Lilla kanske inte skulle kunna vara med.

Men, ser ni vilka framsteg hon gör?

Hon ville anmäla sig till en aktivitet.
Hon ångrade sig, men accepterade ändå att gå.
Hon klarade av alla moment själv, för att ta sig dit. Och det utan ångest och rädsla!
Hon härdade ut dansen idag, trots att det var svårt och jobbigt för henne.
Hon kunde sätta ord på varför dansen var svår.
Hon accepterade en plan för morgondagen, som inte per automatik betydde att stanna hemma.
Hon förstår att om hon berättar om sitt funktionshinder så kan det betyda att hon får hjälp och förståelse.

Jag är imponerad av henne!