Identitet och roll

Lillas stora förändring gör att jag inte riktigt hinner med. Jag vet inte riktigt var jag är i förhållande till henne.

Hon har alltid varit extremt beroende av mig. Hon har alltid krävt. Hon har alltid behövt. Och hon har alltid fått. Det är som att det inte har funnits en klar gräns mellan henne och mig. Vi har levt i symbios. Hon har behövt, jag har gett. Jag har behövt ge och hon har fått. Det är som att fosterstadiet inte gått över, att navelsträngen aldrig klipptes. Hon behövde mig längre än de nio månader vi var ett och kanske att jag behövde någon som behövde mig?

Men, så på mindre än ett halvår, genom rätt diagnos, rätt hjälp, förståelse och rätt mediciner händer något som jag inte trodde var möjligt.

Hon har tagit oändligt stora steg i sin utveckling. Hon har förändrats. Hon har vuxit. Inte bara fysiskt utan även mentalt. Hon är inte ett litet barn längre. Hon har en förståelse för sig själv, för sig själv i förhållande till andra, för sig själv som annorlundatänkare. Och hon håller på att klippa navelsträngen. Hon håller på att skapa en gräns mellan oss. Skapa ett avstånd. Ett eget Lilla skiljt från mig.

Vad blir då jag? Var finns jag? Jag som alltid funnits för henne. En del av min identitet är att vara Lillas mamma. Inte en vanlig mamma, utan en mamma som är steget före, som planerar, tänker, förbereder, avleder och som är som en stor krockkudde mellan henne och verkligheten. Hur och på vilket sätt behövs jag nu? Vilken blir min nya roll? Vilken blir min nya identitet?

Detta är verkligen en resa. En intressant resa.