Skoltankar

Under alla år med Lillas allergier har det varit en ständig kamp för att få skolan att förstå och ta hänsyn till vad hon behöver.

Matsituationen löste de aldrig och jag lagade Lillas mat i flera år, skickade med små matpaket som Lilla hade i väskan och som de sedan värmde i micron i bamba. Lilla kom aldrig själv ihåg att maten behövde in i kylen när hon kom till skolan. Jag bad skolan om hjälp. Lillas fröken skulle se till att Lillas mat inte låg i väskan hela dagen. Det fungerade nog i två dagar. Jag påminde igen, fick det att fungera ett par dagar. Sen gav jag upp och är glad att Lilla inte är känslig i magen på så sätt.

När skolan skulle bjuda på fika/glass/annat blev Lilla utan. Ingen hade talat om för mig i förväg och alltså fick Lilla vara utan när det inte fanns något hon kunde äta.

Utflykter kunde planeras till djurrika platser och alternativet för Lilla var att stanna hemma. Elevens-val kunde innefatta husdjursdagar, varpå många av barnen hade hundar med till skolan - förvisso inte inne i skolan, men de epitel som fanns med barnen resten av dagen i skolmiljön gjorde Lilla sämre. Andra aktiviteter planerades till lokaler Lilla inte kunde vistas i och alternativet för henne var att sitta ensam i klassrummet.

Jag vill hävda att det var diskriminering. Man tog inte hänsyn till hennes funktionshinder.

När skolan sedan fick resultatet av npf-utredningen, mer eller mindre viftade fröken bort det som nonsens. Det fanns ingen hjälp att hämta från skolan. Ingen förståelse för Lillas problem och heller ingen anpassning.

Och sen var det dags för skolbyte inför sexan. Valet vi gjort hade vi gjort utifrån hennes astma och allergier. Vad vi då inte visste var att vi samtidigt valt kommunens bästa högstadieskola för barn med npf-problematik. Och det är jag oändligt tacksam över idag.

Den hjälp vi får därifrån är ovärderlig. Jag har tät mailkontakt med mentorn, vi har möten med den personal som har Lilla flest timmar i veckan. Det finns en specialpedagog som är engagerad i npf-frågor och som fungerar som handledare för övrig personal. Och så finns det en ungdomsarbetare. Denna tjej har Lilla tagit till sitt hjärta och idag har hon äntligen haft det efterlängtade mötet. I detta möte har de pratat inte bara om den händelse som gjorde att Lilla först ville ha hjälp av ungdomsarbetaren, utan om andra saker Lilla tycker är svåra och jobbiga i skolan.

Och vet ni vad?

Jo, nu tar ungdomsarbetaren tag i flera av dessa saker och ska hjälpa Lilla! Det är allt från att hon är orolig för sitt betyg i gymnastik, eftersom hon sällan är med - hon upplever det för rörigt - till att en av lärarna har långa genomgångar och Lilla kan inte vara fokuserad så länge, till kompisrelationer.

Ungdomsarbetaren ska nu prata med specialpedagogen för att försöka underlätta för Lilla på lektionerna, hon ska prata med den aktuella läraren för att se om det går att ge Lilla en skriftlig kort instruktion så att hon kan slippa muntliga genomgångar. De hade diskuterat hur Lilla skulle förhålla sig till Bästis och hon hade fått konkreta tips och råd (som för övrigt var lika som mina - men det är bra att Lilla får höra även från andra!) Och nästa vecka är det uppföljning.

Lilla kom hem och berättade att "nu är du inte ensam, Mamma, om att hjälpa mig i skolan. Nu hjälper *ungdomsarbetaren* mig också så att det ska bli bättre!"

För mig är det en sån obeskrivlig lättnad. Här finns människor runt Lilla som kan, som vill och som gör. Jag behöver inte kräva, ta reda på vilka rättigheter hon har, jag behöver inte gå förbi rektor till skolchef och jag behöver inte hota med press (vilket för övrigt var det mest effektiva jag har gjort i hela mitt liv...). Jag behöver inte dra i allt själv. Det finns de som delar bördan. Det finns de som kan och vill. Och som gör.

Jag är så tacksam!