Lilla vaknade på gott humör i morse och hon var väldigt förväntansfull och såg fram emot att få åka. När vi kom fram till uppsamlingsplatsen och hon såg bussen och alla ungdomarna blev hon lite mer avvaktande, men lyckas ändå hålla ihop och jag tror inte att det var många mer än jag som såg hennes oro och nervositet.
Under dagen har det kommit korta mail och små sms och nu ikväll märks att hon är trött och uppgiven. Det hade hänt en olycka på vägen, tydligen inte så långt ifrån deras hotell och bussen kommer inte förbi utan de måste vänta tills de inblandade bilarna är bärgade och vägen framkomlig igen.
Lilla har svårt med ovissheten. Hon vet inte hur lång tid det tar. Hon vet inte vad hon ska göra under tiden och batteriet till iPhonen håller på att ta slut så hon kan inte surfa eller spela. Jag gissar att det här är en helt enorm påfrestning för henne, särskilt med tanke på hur hon mått senaste tiden.
Det är då det börjar bli svårt att vara mamma på avstånd. Att inte kunna finnas där och förklara världen och jämna vägen. Att inte veta om det är den här påfrestningen som gör att hon dippar eller om hon klarar att hålla sig uppe. Att inte finnas. Att ha lämnat över till någon annan. Att lita på att någon annan kan, ser, vill och orkar.
Det här är träning på hög nivå, inte bara för Lilla utan även för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar