Jag vet att de kommer med jämna mellanrum och jag vet att det inte är för evigt och att det kommer att gå över. Men när man är mitt i det är det svårt, tungt och jobbigt.
Igår kväll var Lilla som före vi började med medicin. Hon var ledsen och grät och jag fick inte gå ut ur rummet när hon skulle sova. Hon försäkrade sig om, gång på gång, att jag skulle hjälpa henne på morgonen med kläder och frukost "för jag kan inte mamma" och så rann stora stora tårar nerför kinderna. Hon håller koll på mig, bokstavstolkar mer och värre än vanligt, är rigid med tider och regler på ett sätt som jag nästan glömt var möjligt.
Jag funderar och funderar och kan ändå inte hitta en orsak till varför hon har tappat fotfästet så mycket.
Jag vet att det var jobbigt för henne i måndags, men en isolerad händelse brukar inte utlösa den här typen av långvarig reaktion. Hon var hemma redan förra fredagen och då hade hon ont i halsen, men det blev inte mer än så. Ingen förkylning, ingen feber och nu säger hon ingenting om ont i halsen.
Hon brukar inte dölja om det hänt något, utan tvärtom brukar hon berätta på en gång, så jag tror inte att hon bär på något tungt.
Det är svårt att se henne så hängig och så trött. Det är svårt att inte själv hamna i den vanmakt jag känt genom åren då hon blivit sjukskriven i månader och jag har förväntats ta ansvar för skolgång och samtidigt se till att hon blir frisk. Än så länge klarar jag att mota bort katastroftänket.
Jag tänker avvakta helgen, tanken är att tjejerna ska åka till sin pappa och jag hoppas verkligen att det kommer att fungera, och därefter om hon inte repat sig måste jag ta kontakt med läkaren för att höra hur han tänker och dessutom behöver jag då ett läkarintyg så att jag fortfarande får vara hemma med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar