1. Känslan efter mötet är att de helst vill bli av med oss.
2. De försöker lämna över allt ansvar till någon annan: läkaren, skolan, pedagogiska samordnaren på bum och mig/oss som föräldrar. Hab verkar inte ha något ansvar för något.
3. De menar att det är mitt jobb att förstå vad Lilla behöver ha hjälp med och hur det ska lösas.
4. Psykologen tar sig an Lilla för samtalskontakt och med det hoppas vi kunna nå någon slags framgång i att hon kan tänka sig acceptera hjälp i skolmiljön.
5. Specialpedagogen tar kontakt med skolan för att boka ett möte angående de saker vi idag vet att Lilla behöver hjälp med och för att peka på vad som går att göra.
Jag var frustrerad efter mötet eftersom jag inte känner att de vill hjälpa till. Maken menar att det nog mycket handlar om att jag vill få något av dem som de inte _kan_. Att jag kan för mycket och försöker kräva saker som de inte kan/vet. Han menar också att de inte förstår vad jag vill eftersom de inte kan det jag kan.
Kanske ligger det något i det, men det gör mig upprörd och frustrerad. Jag har ett barn som jag inte vill ska bli deprimerad i år igen. Jag har ett barn som jag vill ska orka skolan, nå målen och kanske lite högre i de ämnen jag vet att hon kan och vill. Jag har ett barn som inte fungerar som alla andra och jag vill ha hjälp från någon som borde kunna och veta. Jag vill inte återigen uppfinna hjulet. De på hab borde ha tillräcklig kunskap för att visa på vad som finns att göra!
Jag tror att jag såhär efteråt har landat i att jag tar kommandot själv. Jag använder mina studier till att göra en kartläggning utifrån det jag får lära mig där och sen får jag själv se till att Lilla får det hon behöver utifrån det. Och hab? Ja, de kanske kan lära sig något av mig istället...?
Men??
SvaraRaderadet är inte din roll att behöva stå för allt det?
Du är mamma, det är DERAS jobb! Det är de som ska hjälpa dej att styra så inte Lilla blir deprimerad och inte klarar av skolan! vi har ju provat den varianten och det är jäkligt svårt att komma tillbaka till skolan sen.. vi har inte lyckats än.. och där önskar jag ingen att hamna:-(
Jag hoppas de steppar upp och gör sitt jobb!
stor kram Monica R
Känner verkligen igen dina tankegångar! Jag gjorde en PEP-bedömning på Tjabolina en gång i tiden för att jag inte tyckte skolan gjorde sin del och ingen annan heller. Den blev en bekräftelse för mig. Jag såg och förstod vilka svårigheter hon verkligen hade och sen kunde jag kämpa för att hon skulle få hjälp med det hon behövde och förståelse och allt sånt, men särskilt mycket enklare blev det ju inte för nån.
SvaraRaderaÅ andra sidan är det inte enkelt att sitta där och vara den som driver på Hab och tjatar och har sig heller...
Men jag fattar ändå inte.... alltså jag fattar inte varför de inte fattar att det är viktigt!!! Och det där är ju sånt som specialpedagoger ska göra .... även om det inte alls är hundra säkert att de kan det... Nu baktalar jag mig själv lite, men i utbildningen handlar det i mångt och mycket om ifall man är intresserad av just det och så måste man skaffa sig andra kurser m.m. utanför liksom, det räcker inte bara med spec.ped.utbildningen när det gäller den kompetensen... tyvärr... :-(
Oj det här blev nerslående för dig. Men jag tror du kämpar på! Hejja! Storkram!