Berg- och dalbana

Den där Lilla tvärkraschade i fredags, vilket inte var så konstigt med tanke på hur hon mått i flera veckor nu. Hon sov i timmar och kom upp med axlarna i höjd med knävecken, ljudkänslig och mycket irriterad. Hon stängde in sig på rummet mest hela dagen och varken ville eller orkade något annat. Fast hon var ledsen över att inte ha orkat gå i skolan en hel vecka. Det är någon form av mål för henne – att orka hela veckor.

I lördags var det kalas med trettio personer och Lilla hade längtat, sett fram emot att få träffa kusiner och kusinens flickvän. Och Lilla orkade. Och hon var glad och nöjd.

Igår, söndag stängde hon in sig igen och kom knappt ut när vi skulle äta. Och jag var lite orolig för hur det skulle gå idag måndag. Skulle hon komma upp, skulle hon orka komma iväg?

Det första hon sa var att hon hade jätteont i huvdet. Och jag såg att hon inte var pigg, men hon åt frukost, borstade tänderna och kollade med mig att jag packat ner medicin. Jag satt som på nålar och väntade på att klockan skulle bli dags för henne att ta väskan och gå till bussen. Och jodå. Hon tog sina saker och kom iväg.

Nu hoppas jag bara att det var rätt beslut och att hon orkar hela dagen. Hon har kort dag idag och resten av veckan är temavecka, vilket betyder schemabrytande aktiviteter och kortare dagar vilket är en stress i sig.