Kontakt

Vissa dagar med Lilla är speciella. Då är det som att hon vill ha kontakt, vill vara del av och del i. Hon är med i vår verklighet.

Både igårkväll och idag har varit så och det är fascinerande. De tillfällena är det svårt att tänka sig att hon har de svårigheter hon egentligen har, då är det svårt att se och förstå att hon har autism. Hon är med, hon har viss ömsesidig kommunikation och den är så otroligt mycket mer än vad den är i vanliga fall vilket får mig att tycka att hon är helt "normal", fast så är det ju inte. Inte om man jämför med andra, men det är så otroligt stor skillnad...

Idag har hon varit ledig, de har haft lov i skolan. Jag hade egentligen tänkt att hon och jag skulle åka till stan och fixa de där sakerna hon behövde inför vintern. Men, så pratade vi igår om vad hon behövde göra för skolarbete i veckan och hon själv kom fram till att det var bättre att hon var hemma och jobbade undan(!).

Sagt och gjort. Vi jobbade matte tillsammans och det är ett ämne hon inte kan göra en enda uppgift utan hjälp. Det var svårt för henne. Hon orkade inte koncentrera sig och hon orkade inte skriva. Hon kämpade. Men hon gjorde och hon försökte på alla sätt. Tillsammans klarade hon av de uppgifter vi hade bestämt på förhand. Men, sen var hon så trött att hon inte orkade sitta upp.

Men, hon kunde kommunicera det. Hon blev inte bara arg, utan hon berättade att hon var jättetrött och behövde vila. Hon vilade - jag jobbade. Sen gjorde hon svenska på egen hand och jag fortsatte jobba. Sen tog vi lunch och sen arbetade vi undan ännu ett pass matematik, innan hon föreslog att vi skulle gå ut och posta ett brev som hon skulle skicka till en kompis.

Även detta är ett enormt steg framåt. Hon kan tänka sig att gå ut. Hon tycker att det är viktigt att posta ett brev med en tidning till en kompis. Det finns någon slags ömsesidighet och någon slags förståelse för att kompisen vill ha tidningen och att hon väntar på den och att Lilla är nyckeln till att hon ska få.

När vi kom hem gjorde vi ännu ett pass i matten. Vi kämpar. Jag mest med att orka ha tillräckligt med tålamod när Lilla sitter på stolen, ligger på stolen, ligger på bordet, ligger under bordet, har boken liggande på bordet, har boken stående på bordet och håller i pennan, tappar pennan, kastar pennan... Lilla med att orka fokusera och hålla koncentrationen uppe för att orka räkna och orka komma ihåg hur man gjorde ännu några nya tal fast på samma tema som för ett par timmar sen.

Sen vilade Lilla och jag jobbade. Och efter ytterligare några timmar var det dags att laga mat. Då hände det som sällan händer. Jag frågade om Lilla kunde hjälpa till och hon svarade ja! Sen var hon med hela tiden tills dess att maten var klar. Hon skar potatis till gratäng, hackade sallad, dukade och tände ljus. Hon hjälpte mig att ta ur gratängerna och hon hjälpte mig med grönsakerna som skulle vara i ugnen. Och hela tiden kommunicerade hon. Hon pratade. Hon frågade och hon lyssnade på svar. Det var som att hon var med i min värld och inte bara i sin. Det var som att det var ömsesidigt.

För en stund var det nästan magiskt.

Sen skulle vi äta tillsammans och då blev hon "som vanligt" igen. Då pratade hon i munnen på alla andra, var tvungen att säga sitt precis i samma sekund som hon kom på det, hon klagade på att vi andra tuggar när vi äter(!) och hon tyckte att det var svårt att veta om hon var mätt och hon orkade inte plocka av, fast det var hennes köksdag.

Men, det är fantastiskt att vara med de här dagarna. Det ger hopp om att hon ska kunna och vilja vara med i vår värld på sina villkor.