Det gungar!

Bästis pappa kom med bilen när skolan slutade, men skrattade och sa till Lilla att hon fick åka bussen hem för han hade något i baksätet samtidigt som Bästis hoppade in i bilen. Lilla sprang till bussen och hann, tack vare att bussen var sen. Men, att bussen är sen gör att risken är stor att hon missar anslutningsbussen som går hem till vårt samhälle. Hon hade tur, hon sprang och busschauffören var snäll och stannade när han förstod att Lilla ville med.

När hon kom hem sjönk hon ihop i en hög innanför dörren och talade om att hon var trött och arg.

Det hade varit en jobbig dag i skolan där hon behövt ta större ansvar än hon egentligen orkade med. Hon tog det personligt att hon inte fick åka med Bästis pappa hem. Hon var hungrig eftersom det varit pasta i bamba och pasta är inte hennes favoritmat.

Det var verkligen inga bra förutsättningar för henne.

Hon kunde sen inte välja mellanmål, svarade först nej till allt innan jag gav exakta val och sa att det var allt hon kunde välja idag. Hon fräste ifrån så fort jag sa något.

Jag vet att det bästa i det här läget är att vara helt tyst, bara se till att hon får mat och sen låta henne äta i fred. Även Lilla vet att det är bäst.

Hon vilade åtskilliga timmar på sitt rum med datorn i knäet och bolltäcket över sig. Hon åt middag med god aptit tillsammans med mig, maken och Stora. Hon dukade av sina grejer och satte in dem i diskmaskinen och gick tillbaka till sitt rum. Hon frågade oss alla om vi ville följa med henne till frissan.

Hon hade klipptid ikväll kl 20. 19.20 kom hon och var stressad och ville ha skjuts och sällskap. Jag tyckte att det var en bra sak att träna på att göra själv, så vi gick igenom hur man gjorde och Lilla hittade tusen ursäkter för att inte klara av det. Hon visste inte vad hon skulle svara om frissan frågade henne något, hon ville inte betala själv, hon ville inte cykla. Hon blev ledsen. Hon blev arg. Men jag stod fast vid att hon skulle cykla själv och vara där själv. Till slut slog hon mig. Inte en gång utan tre.

Hur som helst så kom hon till slut iväg, på cykel som planerat. Hon sa inte hejdå utan bara åkte. Jag kunde pusta ut en stund och kände att en delseger var vunnen och att hon skulle komma att växa på att klara av.

En knapp timma senare var hon hemma igen. Nyklippt. Och nöjd med att hon kunde och att hon klarade utmaningen. Hon var stolt och jag var nöjd med att hon kommit iväg.