Lilla smsade igår flickan som fått namnet Bästis här på bloggen för att fråga om de skulle göra något tillsammans. Lilla fick inget svar och jag peppade henne att ringa istället. Det kom annat viktigt i vägen för Lilla just då, som att träffa grannpojkarna en sista gång innan de åkte tillbaka till det stora landet i öster, som att umgås lite med bonussyster och äta. Men, hon var förvissad om att ringa idag istället.
På förmiddagen var hon tveksam. Hon var upptagen med att se på en tv-serie tillsammans med bonussyster och inte så intresserad. Men, bestämde sig till slut för att se klart ett program och därefter ringa.
Hon gick upp.
Och hon kom ner.
Tårarna forsade.
Bästis var hemma med sin storasyster, gjorde inget särskilt, men ville inte vara med Lilla. Lilla var förtvivlad och förstår inte. Och så kom det där som gör ont i mammahjärtat: "Det känns som att ingen vill vara med mig, mamma"
Och jag kan förstå det. Av den bestämda träffen i lördags blev ingenting. Flickan har inte svarat på Lillas sms när Lilla försökte byta dag. När Lilla äntligen tog mod till sig och ringde Bästis ville inte Bästis vara med henne.
Hon är utanför och hon känner sig utanför.
Och det gör ont. För henne. Och för mig.
När hon gick till sitt rum igen sa hon med tårarna rinnande längs kinderna: "men mamma, jag vågade iallafall ringa. Jag vågade ringa."
Snuttan... aj. Det behöver ju inte ha varit nåt som har med Lilla att göra, men hur förmedlar man det, och särskilt då. Det gör ju ont ändå. Önskar vi bodde närmare varann... Kanske våra småkråkor skulle gilla varann?
SvaraRaderaJag vet att det inte behöver ha med Lilla att göra. Bästis kan ha varit uppe halva natten, varit halvkrasslig, fått förhållningsorder av mamma att göra något särskilt idag... eller vad tusan som helst. Men, det Lilla upplever är det som påverkar henne och det har jag ingen möjlighet att skydda henne ifrån.
SvaraRaderaOnt. Det gör ont.
Och ja, det hade varit _väldigt_ bra om vi bott närmare varann. På många sätt.
Åh vad jag känner igen det där! Och det gör så ont. Man blir så förtvivlad som mamma också. Man skulle vilja ställa rätt världen för sina barn. Men man kan inte. Man är helt maktlös.
SvaraRaderaStor bamsekram!
Och jag vet att du vet. Jag bara tänkte högt, eller lät tankarna gå igenom tangentbordet...
SvaraRaderaHar ni gästrum eller utrymme för gäster? Funderar på om jag/vi skulle hälsa på dig/er nån gång. Lugn, inte utan att fråga vääääähääääldigt långt i förväg. :)
Vi har inget gästrum. Vi är ju så många att ett hus med fler sovrum var alldeles otänkbart dyrt att köpa när vi flyttade hit =(
SvaraRaderaJaja, det ordnar sig. Om jag skulle komma när du orkar med besök eller vill ha det, så går det ju att komma när det är relativt barnfritt. Jag ville MEST säga att jag gärna skulle se dig lajv. :)
SvaraRadera