Fika med likasinnade

Idag har jag (än en gång) gjort något som inte är likt mig. Man kan börja fundera över om jag håller på att bli någon annan? ;) Jag har följt med på en fika, anordnad av ett gäng mammor till barn med liknande diagnoser som Lilla har.

Vi var tre mammor som fikade tillsammans och sen anslöt ytterligare en tjej bara en liten stund innan jag skulle åka hem. En av dem hade jag träffat förut, de två andra var helt nya för mig. Men, vilken befrielse det är att få prata med människor som vet precis hur det är, som förstår – nästan utan ord – vilka bekymmer vi tampas med i vardagen.

En av mammorna hade vuxna barn och har "gått före" och hon var en mycket rak och trevlig bekantskap som genast bjöd inte till att ses igen och att hjälpa till kring eventuell fortsatt anmälan av bemötandet på bup. Den andra mamman visade sig vara bästis med mamman till ett barn som ska gå i Lillas klass till hösten. Världen är liten. Jag bad henne att inte berätta för bästisen om Lillas diagnos eftersom Lilla är så noga med vem som får veta och inte.

Och nu, efteråt är jag helt dödstrött. Efter att jag varit social blir jag helt slut. Det kostar på att försöka läsa mellan raderna, att läsa kroppsspråk och uttryck. Att hela tiden vara delaktig och försöka tillföra något, ställa frågor och inte bara vara tyst och lyssna.

Det är värt det. Det är det. Men, det får inte bli för ofta och det får inte bli ett måste och ett krav. Det är skönt att få spegla sig i någon annan som förstår. Det är skönt att höra att andra har det som vi har det och det är skönt att de inte tycker att det är konstigt eller udda.

De andra lever precis samma värld som vi gör. Det finns andra som har det likadant. Och det gör det lättare.