Han hade nog rätt vår läkare!
Han beskrev att för vissa patienter slogs effekten av sertralin ut av ritalin och även omvänt. Vi märkte ju en mycket tydlig förbättring när Lilla började med sertralin och där aggressiviteten minskade, hon blev avsevärt lättare att ha med att göra, färre utbrott och inte lika osmidig.
Sen började hon med ritalin. Aggressiviteten började visa sig igen. Hon blev trött, från början helt apatisk. Med högre dos och långtidsverkande stängde hon in sig hela dagarna och orkade inte med oss andra.
Läkaren funderade först på om Lilla hade fått depression som biverkning, men det kändes ändå inte klockrent. Vi ändrade medicinen, fick ny tid, fick återigen ändra medicinen.
Vi ökade 25 mg sertralin på morgonen. Hon kom hem från skolan på eftermiddagen som en liten fröken Solstråle. Hon pratade. Massor. Hon skrattade så hon nästan kiknade. Hon busade, skojade och skuttade.
Det verkar vara så att ritalinet till viss del slog ut sertralinet och nu med lite mer sertralin försvinner en del av effekten av ritalin (hon skuttar, pratar fort och högt och mycket) samtidigt som effekten av sertralin syns tydligare. När jag frågar Lilla vilket hon föredrar, hon har ju tyckt att det varit så skönt att slippa skuttet, så svarar hon att hon vill vara glad som hon är nu och att hon hellre står ut med skutt.
Och jag. Jag är väldigt glad för att ha fått tillbaka Lilla som den glada tjej hon är, någonstans långt inne när hon får möjlighet att vara det. Det känns lite som att vinna på lotteri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar