Instabilt

Det gungar. Det är bergochdalbana. Det är total lycka och skratt och det är djupa dalar och extrem ilska. Allt inom loppet av några minuter.

Ikväll totaldipp. "Det känns som jag måste bryta ihop" grät hon. Och sen var allt fel och ingenting rätt. Tårarna rann och jag fick inte röra henne, samtidigt som hon ville att jag skulle hålla om henne.

Det har varit för mycket aktiviteter på för kort tid, samtidigt som hon mår bäst av att ha en organiserad tillvaro och inte för mycket fri tid. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att hitta en balans där hon får precis exakt det hon behöver samtidigt som vi klarar av det dagliga.