Lilla har gjort enorma framsteg under kort tid. Mycket med hjälp av mediciner och en del med hjälp av rätt bemötande och förståelse av oss runt omkring.
När sommarlovet började gick hon på teater- och danskurs i fyra dagar. Helt ensam. Stora hjälpte henne första morgonen så att hon kom iväg till bussen i tid. Resten av veckan klarade hon sig helt själv. Lilla var nervös, men klarade det fantastiskt bra. Tänk, att åka buss ensam, ta sig till rätt ställe, vara i grupp med många barn och två för henne helt nya ledare och klara av det? Nog för att vi fick justera medicinen och att jag behövde peppa massor efter första dagen – men hon gjorde det!
Sen en vecka med farmor på Öland. Jag vet att det är en stor påfrestning för Lilla att vara ensam (utan pappa) med farmor, eftersom farmor inte förstår varken bokstäver eller allergi. Lilla och Stora hade tagit varandras parti de gånger de hade blivit utsatta för farmors dumhet och det hade gått bra. Över förväntan skulle jag säga.
Därefter följde en vecka hemma med mamma. Kusinerna kom och stannade i fyra dagar och det var flera aktiviteter inbokade. Lilla gick undan då och då för att få lite ensamhet, tanka ny energi och sen komma tillbaka. Det gick bra.
Efter det åkte Lilla iväg på flottfärd på Klarälven under en hel vecka tillsammans med tre ledare och tre grabbar i hennes ålder. Lilla har aldrig varit iväg ensam utan någon annan hon känner. Jag tycker att det var otroligt modigt av henne. Och av mig. Det gick helt utan missöden. Maten fungerade perfekt hela veckan och hon längtade inte hem en enda gång. Lilla kom hem och hade vuxit massor på att vara ifrån mig en vecka, att tvingas lita på andra och att vara med andra. Hon fick plötsligt en egen liten värld. Utan mig.
Sen följde en veckas semester med pappa i husvagn. Även det gick bra. Inga konstigheter. Inga telefonsamtal om att vilja åka hem eller att sakna mamma för mycket, eller att pappa är för dum.
Och sen. Mammasemester. Ett trött liten Lilla kom hem. Ville stänga in sig och vara ensam. Ville ha tyst. Nu efter två veckor har hon landat, men med större sömnproblem än innan och där hon av och till är lika mammig som före medicinerna. Det är som att de stora framsteg hon gjort under sommaren nu har fått ett bakslag och där hon plötsligt har ett mycket större behov av mig än på länge. Hon vill vara där jag är. Hon sitter inte klistrad på mig, vareviga sekund, men hon är mer fysisk än på länge och hon uttrycker själv att hon är mammig. Igår fick jag sitta hos henne en lång stund på kvällen och prata med henne för att hon skulle kunna tänka sig att stanna kvar i sitt rum, ikväll har hon också varit mer mammig än på mycket länge. Hon börjar återigen vilja ha mer koll på var jag finns och vad jag gör och efterfrågar ett mer detaljerat schema än vad vi just nu har.
Kanske är det bara ett litet steg tillbaka för att hon tagit jättekliv förut? Jag vet ju hur jag själv funkar och vet att när jag plötsligt hittar en massa pusselbitar och får livet att bli lite enklare så brukar det komma en period med "återhämtning", där andra färdigheter inte fungerar lika väl ett tag.
Kanske är det för att vi i princip slopat schema senaste veckan och att det gör hennes värld svårgreppbar och förvirrande?
Kanske är det stundande skolstarten som börjar göra sig påmind?
Kanske är det så att jag inte kommer att kunna förstå alla vändningar i Lillalivet utan helt enkelt bara får acceptera det som sker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar