Koordinator

Jag är som spindeln i nätet. Jag ska se till att allt fungerar. Att allt löper på som det ska.

Och jag börjar bli jäkligt less på att vårdapparaten inte fungerar, att den ena handen inte vet vad den andra gör. Att det inte fungerar. Inte någonstans.

Denna stora koloss som knappt ens flyter fram. Den ska vi tvingas in i. Inte på våra egna villkor, nejdå. Vi ska vackert tacka ja till de tider som bjuds, för det finns inga andra. Vi ska utsättas för inkompetent personal, felbedömningar och kanske till och med fel diagnos. Vi ska vänta. Vi ska alltid finnas redo och till hands när de kan. De där i den stora kolossen. Vi. Ja, vi är bara reducerade till patienter. Till någon anonym. Ingen. De där som ska passera i snabb takt genom kliniken. Förbi och ut.

Var det någon som såg till vad patienten, den där Lilla flickan, vad hon ville? Vad hon tyckte? Eller vad hennes föräldrar ville? Var det någon som tog henne på allvar? Tog hennes föräldrar på allvar? Var det någon som bemödade sig om att fråga vad de tyckte om den vård hon fick? Var det någon som bemödade sig att höra av sig när de, de där i den stora kolossen, strulade till det så att det påverkar både den Lilla flickan, hennes vardag och hennes familj?

Nä. Inte den här gången heller.